Att hamna mittemellan

Det här kanske är ett väldigt udda inlägg på Men of Sweden, men i samband med mitt arbete att starta upp företaget och i min planering gjorde jag en kort resa till Paris som fick mig att börja omvärdera en hel del av det jag gör. Det blev en fantastisk inspirationsresa, en semester och samtidigt en inre resa där jag fick upp mina ögon för de människor som lever i samhällets botten och som ser väldigt små möjligheter att komma därifrån.

Där jag bor har det fram till för några år sen knappt funnits några synligt hemlösa och absolut inga tiggare, men det har förändrats. Antalet människor som lever i vad jag uppfattar som misär och förtvivlade som sitter och ligger på gatorna i min lilla småstad har ökat så pass mycket att det numera känns som ett nästan lika naturligt inslag som det jag upplevt i riktigt stora städer. Och jag mår riktigt fysiskt och känslomässigt illa av att uppleva att människor kan vara så i botten, må så dåligt och leva i sån hopplöshet, i min lilla värld. Den värld där alla ska ha samma möjligheter, där det finns ett socialt och ekonomiskt skyddsnät för alla och där det växer karameller på träden. Hur kan det ha blivit så här... 2012... i landet Mellanmjölk? När jag var i Paris på förra veckan mötte jag människor som sov utomhus överallt. Antalet hemlösa i centrala Paris var så ofattbart stort att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag bara passerade, paralyserad av deras utsatthet och sorg. Försökte inte titta, men kunde inte låta bli. Ville hjälpa, men visste inte hur. Jag gick vidare, köpte en Crêpe till och tog några bilder på Eiffeltornet med min iPhone. Min handlingsförlamning och mitt passiva ignorerande gnagde inom mig.

 

Wikipedia definierar hemlöshet som en situation som uppstår då en person saknar fast bostad i en kultur där rådande norm är att man har sådan (till skillnad från nomadiska kulturer). Hemlöshet är vanligast i större städer och i förorter kring dessa. Antalet hemlösa är svårt att med exakthet bestämma. Myndigheterna kan bara kartlägga personer som någon gång varit i kontakt med dem och mörkertalet sägs vara stort. Enligt en stor kartläggning som gjordes 1999, var då drygt 8000 personer hemlösa i Sverige. 2005 var så många som 17 800 svenskar utan hem. Av dessa var många särskilt utsatta (tonåringar, föräldrar, pensionärer eller människor med dålig hälsa). Vad hände under de sex åren? Blev statens utredare skickligare på att hitta hemlösa, blev det mer synligt, definierade man begreppen olika eller mer än fördubblades det på den korta tiden? En stor majoritet av de hemlösa är män och de flesta har missbruksproblem, psykiska problem eller både och. Var tredje hemlös har barn under 18 år. 2011 gjorde socialstyrelsen en ny kartläggning, som skiljde sig något från de tidigare. Begreppet hemlöshet har nyanserats något och man har sett en tendens att antalet akut hemlösa har minskat något sen 2005. De menar att det dag finns ca 34 000 personer hemlösa, men av dem är 4 500 personer i akut hemlöshet, 5 600 personer vistades på institution/kategoriboende, 13 900 personer bodde i långsiktiga boendelösningar och 6 800 personer i eget ordnat, kortsiktigt boende.

 

Det görs en del för att göra livet drägligare för hemlösa människor. Många kommuner har tagit fram handlingsprogram mot arbetslöshet. Även regeringen gör sina försök och pekade i en hemlöshetsstrategi 2007-2009 ut fyra mål:

• Alla ska vara garanterade tak över huvudet och erbjudas fortsatta samordnade insatser utifrån individuella behov
• Antalet som är intagna/inskrivna på kriminalvårdsanstalt, behandlingsenhet, har stödboende eller vistas på hem för vård och inte har ordnad bostad inför utskrivning ska minska
• Inträde på ordinarie bostadsmarknad ska underlättas för de som befinner sig i boendetrappor, träningslägenheter eller andra boendeformer som tillhandahålls av socialtjänsten
• Antalet vräkningar ska minska och inga barn ska vräkas

Det kan ju verka bra, men det känns inte som att beskrivningen av de man vill hjälpa stämmer särskilt väl in på de jag möter nästan dagligen på gatorna, i parkerna, vid tågstationen... Strategin har haft små positiva effekter under de år den var aktuell. Jag vet inte om det hänger samman alls, men även antalet tiggare har ökat lavinartat, åtminstone det synliga tiggeriet. Bara för så kort tid som tio år sen kan jag inte minnas att jag kunde stöta på en enda tiggare i Göteborg, som ändå är en relativt stor stad med nordiska mått, förutom en del gatumusikanter och påskärringar som ju också tiggde, men i kulturellt och socialt accepterade former. Idag finns det många tiggare på gatorna även i de små städerna, i små skithålor med kanske 20000 invånare eller mindre. En stor del av tiggarna i Sverige är romer från det forna Östeuropa. Romer från Rumänien, Ungern, Bulgarien med flera länder. Det brukar ofta sägas att flertalet tiggare är organiserade av ligor och det talas ibland även om människohandel. Jag vet inte om det förhåller sig så, kanske det gör det, men det förtar ju ändå inte skamkänslan i deras ögon och den misär de tvingas leva i.

 

Stockholms hemlösa är en hemsida skapad av tre privatpersoner 2010. Syftet var att hjälpa den som letar information kring hemlöshet i Stockholm till rätt plats, oavsett om man vill hjälpa till vid ett soppkök, hitta ett härbärge för natten eller läsa statliga rapporter om hemlöshet i Stockholm. Annars är det ofta kyrkliga organisationer som Hela Människan, Frälsningsarmén och Stadsmissionen (länk även till stadsmissionen Göteborg) och en del ideella organisationer såsom Convictus, Ny Gemenskap och Situation Stockholm som arbetar med att minska hemlöshet och öka medvetenhet om hemlöshet. Jag vet inte hur kvaliteten i flera av organisationernas arbete är och jag är dåligt insatt i deras bakgrund och inriktning. Situation Stockholm och Faktum i Göteborg är dessutom tidningar som säljs av hemlösa där säljaren behåller vinsten.

 

Så hur gör jag då för att döva mitt småborgerliga samvete, när jag sitter här mellan två tuggor och funderar på hur jag ska lägga upp en försäljningsstrategi för mitt nya företag Men of Sweden, eller när jag bloggar om nya höstjackor i senapsgult? Ja, vad gör man? Jag har det inte helt klart för mig än, men en svag, oklar strategi har börjat forma sig i mitt huvud om att försöka låta min och andras fåfänga bidra till att andra kan få tak över huvudet och ett någorlunda drägligt liv. Att använda ett varumärke, en produkt, en tjänst, ett (förhoppningsvis) överskott till någonting bra, istället för ännu en dator jag inte behöver, eller ännu ett iPhone-tillbehör, eller en bil. Det är något jag skulle vilja. Vad vill du?