Please don't tell me what to eat!!!

Det är en svår balansgång mellan att ge goda råd och att lägga sig i. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att faktiskt lägga sig i när det är viktigt och när man känner att en medmänniska är på väg att göra sig själv eller andra illa såväl fysiskt som mentalt. Å andra sidan kan det vara oerhört tröttsamt att få vägledning i livet när man valt sin väg och vet vart man ska i livet och varför. Hur ska man veta när det är det ena eller det andra?

 

Jag var vegetarian i ungefär tjugo år. Några av åren var jag vegan, men annars åt jag även ägg och mjölkprodukter och aldrig fisk och kött av något slag. Under den här tiden hade jag perioder där jag mässade och försökte övertyga alla i min omgivning om varför vegetarianismen var det enda rätta av en mängd olika orsaker. Under samma tid mötte jag även många som levererade sanningar tillbaka om alla brister jag skulle få som vegetarian. Det handlade om allt från protein- tlll vitaminbrist. Sen några år tillbaka äter jag kött och fisk igen. Jag har till och med börjat dricka proteintillskott i samband med att jag börjat träna på gym. Nu handlar synpunkterna från andra mer om hur onödigt det är med protein och att det räcker med att ta en ostbit eller ett ägg extra om man vill få i sig mer protein. De har förstås ingen aning om att jag jag kör ett program där min kost är helt kontrollerad och framdiskuterad med ett superproffs. Han har varnat mig för att jag kommer att möta detsamma på gymmen när jag börjar träna utan tränare. Själv försöker jag numera ha så lite synpunkter som möjligt på andras kosthållning om jag inte blir tillfrågad eller om man diskuterar det tillsammans med andra.

 

Ja, det finns så många självutnämnda experter överallt. Hemma, på gymmet, på jobbet, i skolan, på golfbanan, till sjöss, i bilen, i affären... Men det finns minst lika många som inte vill eller våga bry sig när det verkligen behövs. I de flesta fall tror jag att svaret är en kombination av lyhördhet och tydlighet, vilket bland annat innebär att alla i ett samtal har ansvar för hur kommunikationen fungerar. På femtiotalet utvecklade psykologerna Joseph Luft och Harrington Ingham modellen Joharifönster (efter deras förnamn) för att karaktärisera olika sätt att kommunicera som är väldigt intressant. Modellen bygger på fyra typer av fönster, som är olika stora för olika personer beroende på hur mycket man känner sig själv och hur mycket andra vet om dig.

 

• Med ett stort öppet fält är man en "öppen människa". En sådan person visar tydligt sina åsikter och sin personlighet och är samtidigt en god lyssnare och kan ta till sig andras uppfattningar.
• "Tyckaren" har ett stort blint fält. Denne deklarerar gärna sina åsikter och känslor men är inte så benägen att lyssna på och ta hänsyn till andras känslor och uppfattningar.
• "Frågaren" har ett stort fasadfält. Den som har en stor fasad frågar gärna om andras åsikter, är nyfiken, men vill inte gärna deklarera en egen bestämd uppfattning.
• En person med ett stort okänt fält brukar kallas för "musslaren". Ett stort okänt fält och ett litet öppet fält visar en person som inte vet så mycket om hur andra uppfattar honom/henne och som andra inte heller vet så mycket om.

Det finns nog ingen som bara har ett enda eller endast ett par av sådana fönster. Alla människor har alla fönster i sig, fast mer eller mindre. Jag uppfattar mig själv som en relativt öppen människa, men andra kanske inte alls uppfattar mig så. I så fall är jag en mer blind person än jag anar. Jag vill i alla fall gärna vara en öppen människa. Varför skulle man vilja annat? Jag känner flera personer som nog inte skulle förstå vad jag pratar om alls. Varför skulle man vilja vara öppen? Man blir ju så sårbar då och måste alltid vara på sin vakt. Jag känner även en del som inte vill veta mer om sig själv och sitt inre. För mig är det obegripligt, men för dem är sannolikt en större insikt om sitt psyke den allra största skräcken. Rädslan att möta sina inre demoner, att ta itu med sin historia, sin barndom och så vidare, kan vara mycket större än vetskapen om friheten att vara tillfreds med sig själv. När har jag rätt att argumentera för vad som är rätt eller fel för någon annan i det fallet? Och när är jag skyldig att agera som medmänniska?

 

Ja fundera på om det handlar om att rädda eller förbättra livet på eller för någon annan, eller om det handlar om att pracka på mitt eget förträffliga liv på någon som det inte passar för. I det första fallet handlar det oftast om att hjälpa någon att öppna sina sinnen att ta emot det den behöver. Det andra är mer som att tvinga på ett par för små glittriga nyslipade skridskor på någon som ska springa ett maratonlopp på asfalt. Om du är på väg att ge råd, ägna först en sekunds tanke på om den här personen verkligen, verkligen behöver just det här rådet och i så fall just här och nu. Och om du får råd som du inte behöver eller vill ha, var artigt tydlig tillbaka med att du inte behöver råd, utan att du vet precis vad du håller på med, men att du gärna kan tänka dig att ta en kopp kaffe och prata om livet!

Free your mind!