2013/01/20

Strumpan är död - länge leve stödstrumpan!

Så blev det då slutligen dags. Den första stödstrumpan är köpt och testad. Eller det oerhört mycket sexigare namnet Compression Sock som det heter på engelska. Begreppet flight sock, eller flygsocka används också när det marknadsförs till flyresenärer. Jag måste erkänna att jag alltid haft en stark motvilja mot stödstrumpor. Bara ordet har fått mig att känna avsmak. Det handlar förstås om känslan av att känna sig gammal. Bara riktigt gamla människor, eller människor som har gett upp sin ungdom, sin hälsa och sin sexighet använder stödstrumpor. Stödstrumpor används av äldre kvinnor på ålderdomshem (jag vet att det inte heter så längre, men jag vill förstärka känslan bara) med åderbråck stora som meloner. Män som använder stödstrumpor lider av kraftig demens eller alzheimer eftersom de aldrig frivilligt skulle trä på sig denna feminina dödens benkorsett. Så otroligt fel jag hade...igen!

 

Jag har haft problem med att mina ben har svullnat upp, framför allt nere mot ankeln. Dessutom har jag sen några år haft synliga åderbrock och många bristningar i blodkärl i vänster ben. Det värker ibland, men mycket sällan. Det är framför allt ett estetiskt problem, men för en fåfäng - eller skönhetsfull - person så är det illa nog. Jag har tagit mod till mig ett par gånger och vänt mig till min läkare på vårdcentralen, men han har bara avvisat mitt knöliga ben som ett estetiskt problem som jag inte ska oroa mig för. Det blir så när man blir gammal. Har jag förresten berättat att jag nu bytt läkare och vårdcentral? Det kanske är så att landstingets vård inte ska ägna sig åt estetiska problem som inte är helt avgörande för en människas livskvalitet, som t.ex. brännskador och liknande. Men det man kan göra som läkare är att rekommendera andra vägar att gå. Det finns massor av privata kliniker som erbjuder lösningar. Det kostar i och för sig ofta väldigt mycket pengar, men kunskapen om pengarna finns och valet om det är värt pengarna borde väl ändå ligga på mig. Dessutom finns det relativt billiga hjälpmedel som ibland kan göra problemen bättre eller att de åtminstone inte förvärras. Inte ett ord sa läkaren om det.

 

Vid ett av mina träningstillfällen med min personlige tränare Samuel Blomgren, föreslog han att jag dels borde pröva att ligga högt med benen en stund varje dag för att få ner svullnaden i benen och att jag borde fundera på att skaffa stödstrumpor eftersom jag står och går så mycket när jag jobbar. Stödstrumpor!!! Jädrar i min låda, nu var det dags. Dags att bekänna att ålderdomen står och knackar mig på min kala fläck på huvudet. Dags att inse att det är närmare till den avlånga trälådan än spjälsängen. "Vem är du?" "Jag är döden." "Har du kommit för att hämta mig?" "Jag har redan länge gått vid din sida." Det tog några veckor, men eftersom jag litar på Samuels kunskap när det gäller hälsa och träning, så tog jag till slut mod till mig och travade in på ett apotek. Jag irrade runt lite och försökte se ut som att jag visste vad jag ville, men genomskådades snart av en apotekare. "Kan jag hjälpa dig med något?" Svälj... "Ja, jo, jag tänkte köpa stödstrumpor." "Är de till dig?" Var det så uppenbart? Med ett perfekt avvägt engagemang visade hon mig genom sortimentet och mätte min ankel och vad och snart hade jag mitt första par stödstrumpor i en apotekspåse när jag vandrade på stan. Så fort jag kommit hem satte jag mig på sängen och drog på mig mina nya ålderdomshjälpmedel och döm om min förvåning när jag fått på mig dem.

 

De satt som om de var en del av mina vader, så otroligt sköna. Och vaderna såg skitsnygga ut, sexiga, manliga. Strumporna kramade om mina vader så att musklerna framträdde tydligare. Wow! Jag slet snabbt upp min iPad och började söka på nätet och en helt ny värld öppnade sig plötsligt. Där fanns bilder på muskelbyggare, löpare, skidåkare, fotbollsspelare. Unga, starka atleter som poserade i stödstrumpor. Där fanns också fina bilder på äldre människor med snygga stödstrumpor. Vad i all värld hade jag fått mina fördomar ifrån? Jag borde förstås ha köpt stödstrumpor för många, många år sen. De hjälper mig att hålla benen snygga och behagliga, och de underlättar för hjärtat att försörja mina ben med friskt blod. Stödstrumpor både förebygger och lindrar svullna och trötta ben och passar alla som går, står eller sitter mycket. De används också för att förebygga åderbrock och bensår eller vid långa flygresor. Det finns också teorier om att de underlättar för återhämtning och ökar prestation vid träning. Varför är inte de allra flesta strumpor stödstrumpor under benämningen "strumpa" och andra strumpor specialstrumpor, som används de få gånger stödstrumpor inte är lämpligt?

 

Det finns ett stort utbud av riktigt snygga stödstrumpor, alltf från strikta, eleganta till färgglada ränder och roliga motiv, och förutom en vanlig stödstrumpa eller medicinska stödstrumpor, finns också stödstrumpbyxor. Så alla män, skaffa stödstrumpor och testa om det känns bra för dig, om du står, går och sitter mycket i jobbet, om du flyger mycket eller om du tränar. Eller bara för att testa om det är skönt. Det är viktigt att du få rätt sort för rätt kompression, så börja gärna på ett apotek och beställ sen skitsnygga strumpor på nätet. Jag tror inte att du kommer att bli besviken.

Free your mind!

 

2013/01/14

Ibland faller saker bara på plats!

Ibland är det bara så att allt faller på plats. I fredags bestämde jag mig för att gå hem från tågstationen. Det tar ungefär 20 minuter, men den här gången hade jag en tung ryggsäck med dator och träningskläder med mig. Precis innan jag klev på tåget kom jag på att jag hade fått en helt ny ryggsäck av min fru i julklapp med hjul och handtag. Otroligt skönt. Inte så att jag inte orkar eller har problem med ryggen. Inte nu längre i alla fall. Men ni vet, fredag kväll, seg i hela kroppen och knoppen efter en lång och intensiv arbetsdag och man vill bara hem.

 

Började gå med lättade steg genom Varbergs centrum. Det är inte så mycket liv på gatorna en fredag kväll i Varberg när det är kallt, men desto mer inne på krogarna och caféerna. Kungsgatan är krogatan i Varberg. Här finns fem nästan identiska krogar efter varandra. Till och med den asiatiska restaurangen känns som en kopia av de andra, bara delvis annan mat, men annars samma plankstek och samma öl. Men det är ändå något skönt med igenkänningen, livet, fredagsglädjen, att variationsfattigdomen på kroggatan inte spelar någon roll i mina ögon.

 

Sneddar vidare upp över Kyrkogatan och passerar snart mitt favoritcafé Mignon. Väggar och tak inne på Mignon andas att det funnits där ett tag. Ett tresiffrigt telefonnummer finns tryckt på runda träaskar på väggen tillsammans med caféets namn, som vittnar om historia. Men idag går jag inte in för ovanlighetens skull. Jag svänger upp på Torggatan som leder raka vägen hem och går förbi några stängda klädbutiker...och där plötsligt uppenbarar sig...jag! Nej det var förstås inte jag som stod där inne i Brothers skyltfönster, men det var mina kläder, som jag ännu inte ägde, om ni förstår vad jag menar. Ibland kan man leta i veckor efter nya kläder som åtminstone är någorlunda ok. Men egentligen vill jag alltid köpa kläder som är skitsnygga, sitter perfekt och känns underbart sköna och som ser så där mmmmm ut och jag bara vet att min fru kommer att slicka sig lystert om munnen när hon ser mig i dem. Så vill jag att det ska kännas varje gång. Det var det jag såg...mina kläder. Det var bara såååå jag.

 

En otroligt urläcker svart skinnjacka och en snygg orange-och-vitrutig skjorta och jag bara visste att jag måste ha den. Lördag förmiddag tog jag och min fru en vinterpromenad ner till Mignon och "råkade" glida in på Brothers. Jackan fanns kvar och i min storlek. Yes! Men skjortan var i storlek XL för trång...ÖVER MINA BICEPS! Haha. De var förstås för trångt sydda i ärmarna, men jag i min fåfänga manlighet tog det genast som en komplimang. "Nej, sorry, den passade inte. Jag har för stora muskler." Jo, jag är otroligt fåfäng. Precis som du. Men jag vågar stå för det. Gör det du också. Det är mycket roligare!

 

Så nu är jag en otroligt snygg skinnjacka rikare och många pengar fattigare. Ja, det blev ju förstås några par byxor och en annan skjorta när jag ändå var där i efterjulrean. Kaffestunden på Mignon blev också bättre än mina högt ställda förväntningar då vi träffade på tre härliga vänner som vi inte sett på ett tag. Det blev mycket prat, skratt, kaffe och en inbokad after work. Ibland faller saker bara på plats!

Free your mind