Skönhet för män - ingen nyhet grabbar!

Jag får ibland reaktioner från en del män på artiklar jag skriver i Men of Swedens anda. (Jag vill först be om ursäkt för att detta inlägg enbart riktar sig till heterosexuella män, men där är hittills bara där jag själv sett problemet.) Den gemensamma nämnaren i kritiken är artiklarnas förkastliga ytlighet, att det bör räcka med att kvinnor ska behöva dras med miljöfarliga, kommersiella kosmetikaprodukter och silikonbröst. Människor är vackra som de är och ska inte behöva måla på sig ett yttre skal för att bli accepterade. Att ägna sig åt att välja vackra kläder och att träna för att bli mer attraktivt upplevs av en del på samma sätt negativt för människans utveckling. Jag kan förstå de synsätten. På sätt och vis vore livet enklare om vi kunde lägga allt sådant åt sidan och bara se varandras vackra själar. Det är många saker i livet som hade varit enklare om... Om religionskrig inte hade funnits, om vi kan enas om att alla religioner egentligen har samma gud och alla troende samlas i ett och samma globala samfund... Om klädmode inte hade funnits, utan vi alla enas om ett plagg och en färg som får gälla, en till vardag och en till fest... Om olika bilmärken inte funnits, utan vi bestämmer att vi alla i världen ska köra Fiat Panda... och så vidare, och så vidare. Det låter möjligen praktiskt, men inte så kul i mina öron. Samtidigt så kan jag reagera tillbaka att det i kritiken alltid låter ok att just kvinnor gör sig snygga, håller sig i form, klär sig sexigt. Jag tror inte för en sekund på att de män som är snabba på att kritisera ytlighet inte vänder sig om när en ytligt vacker, sensuell, sexig kvinna passerar dem, om de bara har möjlighet och vågar.

 

Det uppfattas också ofta som ok av belackare av skönhetssträvan och skönhetsprodukter att utveckla en kräsen hållning till saker som retar andra sinnen än synen, t.ex. att mat, vin, öl, snus eller whisky ska smaka på ett visst sätt. Samma män brukar ofta även ha mycket synpunkter på hur en bil ska se ut (eller låta), vilken traktor som är cool, vilken datormus som har den fräckaste designen osv. Det är skitbra förstås, men jag förstår egentligen inte skillnaden eftersom allt detta handlar om en värdering av det vi förnimmer med våra sinnen - vad vi uppfattar som snyggt, fult, läckert, töntigt, gott, väldoftande, äckligt, skönt... För mig är det precis samma sak att uppfatta en frisyr som ful eller snygg, som att tycka att en whisky är himmelsk eller bara spritig, som att anse att en bil är cool eller osexig... Jag tror att det är en grov missuppfattning av vad man uppfattar som manligt eller omanligt. Om du är man, heterosexuell och lever i ett förhållande, fråga då din fru, flickvän, sambo, särbo vad hon helst skulle föredra att du säger av följande:

1. "Jag tycker verkligen att du är snygg i håret idag" eller "Du får se ut hur du vill i håret, det är inte viktigt för mig".
2. "Å en ny tröja älskling, vad du passar bra i lila" eller "Jaså du har köpt ny tröja säger du, ja den verkar ju varm".
3. "Vad sexig du ser ut i det där röda läppstiftet" eller "Sånt klet på läpparna är inte nödvändigt för min skull".

Båda varianterna kan ju vara menade som en slags komplimanger, men signalerar helt olika saker. Om man är helt överens i en relation, eller i ett kultursamhälle om att man inte ska eller vill försköna sitt yttre på något sätt, så behövs det självklart inte, men det ser sällan ut på det viset. För många (betydligt oftare hos kvinnor som jag förstår) uppfattas en yttre försköning som en signal om att man faktiskt bryr sig om den andra, att det är viktigt att göra sig attraktiv och sexig. De allra flesta gör det under den tid man vill hitta någon, när man blir förälskad och när man vill etablera och stabilisera en relation. Men när relationen väl är stabil och man kanske bildar familj så är det inte ovanligt att behovet av att göra sig attraktiv för den andra minskar. Problemet blir många gånger att just den andra till slut kan tappa intresset om man blir tillräckligt oattraktiv. Det räcker sällan med ett vackert och lysande inre, även om det är det viktigaste. Det yttre är, eller uppfattas som, en spegling av det inre, särskilt vid ett första intryck. Det märker man inte minst på anställningsintervjuer. Jag har mött människor vid sådana tillfällen som antagligen var skickliga i sin yrkesutövning, men som jag inte anställt på grund av hur man framställt sig på utsidan. Det har handlat om människor som luktat riktigt illa, som har klätt sig i trasiga, smutsiga kläder eller som på annat sätt signalerat en nonchalans eller ett ointresse av att ens anstränga sig att klä sig någorlunda anständigt. Det har inte betytt att de behövt ta på sig finkläder, inte alls, utan bara förmedlat att man faktiskt vill nånting och att man ansträngt sig extra inför det här tillfället. Kalla mig ytlig, men jag tycker de signalerna är viktiga. Det gäller även i en relation. För mig (och för så många andra) räcker det inte med att vara trevlig. Jag vill känna en såväl fysiskt som känslomässig attraktion, både ytlig och djup. Inte varken eller, utan både och. Jag vill känna att man anstränger sig och jag vill anstränga mig själv för att få alla sorters relationer levande.

 

Att smycka sig med kläder, attribut, färg och håruppsättningar är inget nytt fenomen. De första som bemålade sig var antagligen män, i den mån det var män som jagade och krigade mot främmande stammar. I det sumeriska riket ca 5000 år f.kr. och i de babylonska och assyriska rikena ca 600 f.kr. sminkade sig både män och kvinnor kraftigt. Smink har alltså använts i tusentals år av båda könen för att skrämmas, blidka gudar och försköna sig. De produkter som användes i forntida Assyrien och Egypten är som preparat förvånansvärt lika den typ av smink vi använder idag. Världens första kemist (som man känner till) hette Tapputi. Han var dessutom parfymör och nämns i en kilskriftstavla från andra årtusendet f.Kr. i Mesopotamien. Konsten att göra parfymer har sitt ursprung i Mesopotamien och antikens Egypten men utvecklades ytterligare av romarna och perserna. Parfymer har genom tiden använts av både män och kvinnor för religiösa och terapeutiska syften, men även av ren fåfänga förstås.

 

Det är förstås inte bara människor som gör sig attraktiva eller anstränger sig till det yttersta för att finna en partner. En mindre variant av blåsfisk skapar vackra cirkelformade mönster i havsbotten för att locka till sig honor. Tofslövsalsfågelns hannar samlar vackra saker som de pryder sitt bo med för att göra hemmet mer lockande för honor. Exemplen och tillvägagångssätten är otaliga. Varför yttre attraktivitet hos en del människor ses som negativt kan förstås ha flera orsaker, men det är inte ett onaturligt eller ett historiskt nytt fenomen. Det påverkar oss alla i stort och smått över hela jorden, på gott och ont. Att vara kritisk till konsekvenserna av skönhetsindustrin och till de sociala och kulturella mönster som känns påträngande och negativa är sunt, men att slå ifrån sig och undervärdera behoven att göra sig ytligt attraktiv är naivt och korkat. Då är det betydligt bättre att försöka göra mode-och skönhetsbranschen mer politiskt medveten och aktiv. Att kräva produkter som är miljö- och rättvisemärkta, att använda vinster från människors fåfänga till att göra gott i världen, att koppla ihop det ytliga och det djupa samtalet, att sammanföra kärlek, hälsa, personlig utveckling, skönhet och mode i ett halleluja-moment...eller bara ha riktigt jäkla kul!

 

För face it... mode- och skönhetsindustrin är här för att stanna och utvecklas. Det bästa vi kan göra är att ställa krav, handla rätt och göra den riktigt bra!

Free your mind!